Jag orkar inte hålla räkningen längre, men om jag gissar kan detta nog vara den 50 gången jag avslutar en blogg. Skillnaden denna gång är att jag inte har tagit bort bloggen utan jag har bara börjat om från början.

Anledningen till att jag började om från början var att nu har jag fått en Diagnos, nu börjar jag förstå. Jag har ADHD dock är jag inte rastlös eller galen utan jag är bara trött, sedan har jag Asbergers med några inslag av Autism. Det är fruktansvärt svårt att skriva om detta då det känns som jag borde skämmas men jag gör inte det, jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Det är inte lätt, nu har jag som sagt ingen erfarenhet att vara ”frisk” eller normal som jag kallar det men jag är ganska säker på att jag har det dubbelt så tufft. Tyvärr kan tilläggas.

Jag känner mig inte bättre på något sätt jag känner mig sämre. Jag känner mig inte fullbordad och det är jag inte eftersom saker och ting fattas. Men jag förstår, till vis del att detta kan hjälpa mig att gå vidare med mitt liv. Det jag är rädd för är att människor kommer behandla mig som handikappad, jag vill bli behandlad som alla andra jag vill inte bli ”festens mittpunkt” eller den tragiska historian som dom berättar om på deras släkt middagar, jag vill helt enkelt smälta in. Är det så mycket att begära?

Ibland kan man undra vad som egentligen hände dom 5 åren som jag i princip led igenom, varför fick jag ingen hjälp? Jag har hela tiden vetat att det var något som inte stod rätt till men jag visste inte vad. Det är inte konstigt att det blir konflikter när jag inte tänker som alla andra. Jag hoppas att jag kan börja vända tillbaka mitt liv till det positiva nu när jag vet vad som försegår i min kropp!

// C.W